Dessa äckliga ":P"-gubbar driver mig till vansinne. Varför uppfanns dom över huvve taget?
Hah, ni tror väl att jag är helt knäpp som stör mig på en smiley, men jag tycker den utstrålar rakt ut "hej jag är dryg och fullkomligt dum i huvve :P".

Har ni tänkt på hur lätt de är att genomskåda en person som skriver en viss smilis?
Om jag tillexempel frågar nån hur den mår och den svarar "bra :P" så uppfattar jag det som om den menar totalt det motsatta. Liksom ni fattar vad jag menar va? Vissa gör nog det. Iallafall två av er som läser min blogg.
De va därifrån jag la märke till just hur smilisar påverkar oss.

En annan sak jag stör mig på hos smilisar är att om man inte skriver en smilis i en mening, då är man helt plötsligt sur?! Har tanken då slagit er att jag kanske va trött? Har ingen lust att låtsas vara glad och framåt bara för att vi inte pratar IRL.

Har tanken även slagit er att jag knappt skriver smilis alls i mina inlägg här på bloggen? Använder mig istället av ord, ord som uppfattas glada och positiva.

Visst, smilisar är kul, men inte till överflöd och skriva in en smilis efter varenda.jävla.mening.

Puss ♥.