Det är så märkligt det här.. Alla vi som håller på att rita/teckna/måla/whatever you name it - vi alla vet hur det känns. Att gå från att pennan glider säkert och stadigt över pappret och kreativiteten flödar till att inte förstå ett skit. Det bara försvinner. Puts väck. Finito. Man sitter och tänker, letar, försöker hitta flödet och kreativiteten igen, men förgäves.

Jag ritar alltid bäst på kvällen eller sent på natten och funkar det inte då så funkar det inte annars heller. Igår kväll fick jag ett så extremt starkt rus efter att få lite uppmärksamhet via mina teckningar att jag slängde mig ner framför datorn, klickade fram lite olika bilder jag trodde skulle kunna passa ihop och började. Började rita ner all min frustration, ilska och sorg men även alla ljusa tillfällen, alla minnen, lyckliga stunder, lycka överhuvudtaget. När man väl sitter där så är man fast ända till slutet. Man hamnar som i trans. Det finns inte längre någon omvärld och det enda man fokuserar på är det man har mitt framför ögonen. Musiken tynar bort och sidorna blir suddiga. Allt försvinner. Det enda man har kvar är sig själv, pennan och pappret. Fattar ni hur mycket jag älskar såna här stunder?

© EMMA TÖRNKVIST