Fan så underbart mitt liv egentligen är nu, bara det att jag själv inte fattar det. De senaste dagarna har jag bara tänkt på det negativa och blickat tillbaka på de människor som bara förstört för mig men jag känner att det inte funkar, jag kommer ingenstans utav det och det förstör för både mig och folk i min omgivning. Jag har trotsallt fyllt arton. Jag ska på krogen imorrn. Jag har världens finaste vänner och världens underbaraste familj. Jag har kanske körkort om 6 dagar. Frihet till max. Tänk om, folk!

Jag ser mig själv stå nere i hagen, omringad utav taggtråd, stora rullar av sylvass taggtråd. Bredvid mig står min farmor och syster som statyer, orörliga. Plötsligt kommer familjens ena ponny springandes rakt in i taggtråden som obarmhärtigt sliter upp skinn och kött från ponnyns ben och jag kan inget göra. Jag skriker, bönar och ber att det ska sluta men ingen hör mig, ingen ser vad som händer precis framför ögonen på mig och jag är själv lika orörlig som statyerna bredvid mig. Men så komer en till person med i bilden, en lång man som skrattar högljutt och skadeglätt åt den stackars ponnyn med sönderslitna ben som nu även fått sin vänstra hov bortsliten. Ändå fortsätter den att springa återkommande in i taggtråden och jag kan fortfarande inget göra.

Det här är en utav de mardrömmar jag har drömt inatt och efter varje gång jag vaknat har jag blivit allt mer vettskrämd och kallsvettig. Jag har inte en aning om vart alla dessa mardrömmar kommer ifrån och varför de kommer i perioder varje natt i flera dagar i streck. Det enda jag vet är att jag vill att det ska sluta, för sånt här tar knäcken på mig. Bilden på Poppis (ponnyn) har suttit som slickad runt näthinnan hela dagen..

Jag börjar verkligen bli extremt irriterad på killarna i min klass. Idag ringde en utav dom och hade tydligen högtalarna på, och så frågade han varför jag inte va i skolan, vad jag tittade på på TVn och vad jag hade för kläder på mig. Kanske inte världens största sak att bli förbannad på men jag blev verkligen sjukt stött.